The drugs don't work, they just make you worse.....
Det måste va väldigt lätt för dig att säga. En ej färdigutbildad läkare som här kommer att förbi namnlös utav respekt för dig som medmänniska.
Men sätt dig in i min situation i tio minuter.
Såhär är det, jag har haft ont i kroppen i över 8½ år nu. Inte dagar, veckor eller månader. ÅR!!
Under denna tiden har det bara funnits ett fåtal saker som kunnat hjälpa mig att minska smärtan.
För er som inte känner mig så bra så har jag nåt som liknar fibromyalgi som gör att nästan allt gör ont.
Vissa dagar kan jag nästan gå helt som vanligt, andra kan jag knappt stå, knappt andas eller tar mig nästan inte ens upp ur sängen.
En kram eller en klapp på axeln kan vara rena döden. Att bara sitta ner å prata kan vara en större utmaningen än vad ni kan föreställa er.
Och jag vill inte längre höra kommentarer som det är ju bara att träna bort det på nåt gym nånstans. Eller att lite smärta har ingen dött av. Man ska inte klaga.
För att du som läser ska förstå så föreställ dig att du brutit av nåt ben. Låt oss säga i armen. Det gör ju ont när det händer, kanske tills nån dag efter du fått det i gips. Men den värsta smärtan är ju dom första timmarna.
Tänkt dig den smärta varje dag, om och om igen i 8år. Men nu är den smärtan i hela kroppen och inte bara i armen.
Du går till din läkare men de säger att det inte finns så mycket de kan göra. I början är du hoppfull, (för smärtan har bara varat några dagar) och du söker andra förklaringar och lösningar. Men hittar inte mycket.
Plötsligt har det gått 8½ år och du lever idag ett liv med konstant smärta och försöker leva på så normalt som möjligt för att inte visa dina närmaste hur mycket allt tär på dig. För nu sitter inte smärtan längre bara i kroppen, den har tagit över din hjärna. Den finns med dig överallt. Och nu har den en egen personlighet. Vissa dagar är den ett tryck på huvudet och ryggen, andra en brännande känsla i musklerna, eller också en liten ninja med ett svärd som hugger dig längs ryggraden när du vill göra något eller bara andas. Och ditt enda hjälpmedel för att kunna jobba med det du vill är att ta en medicin som är bland läkare kallad för tralala för att den innehåller narkotika. Du försöker jobba på och äta så lite som möjligt av den men ändå tillräkligt för att överleva. Men en dag så bestämmer denna läkare som jag tidigare sa förblir namnlös att hen inte tänker skriva ut mer av denna medicin till dig för att den fungerar inte i längden. Ta istället Alvedon, Ipren eller liknade säger hen. Men du vet nu vid det här laget att såna tabletter har ingen verkan längre. Men vad ska man göra nu??!
Läkarens nästa svar blir nu: Jag har inga fler "mirakelpiller" att skriva ut till dig.
Så låt mig då stanna på dom piller som faktiskt har hjälpt mig litegrann iaf!!
Framtills nu har mycket försvunnit från mitt liv pga min smärta, mycket glädje har som blåst bort.
Men nu blåste hen bort lite av mitt hopp också.
Jag vet att min sjukdom inte syns på samma sätt som för andra, med ett bandage eller en krycka men det gör den inte mindre verklig för det. Det finns ingen snabb fix för mig och för många andra i min situation. Jag har accepterat det nu och jag kommer fortsätta fightas för att kunna leva så bra som möjligt. Men om jag ska vara helt ärlig så är jag väldigt less på svenska läkarvården. Ta en alvedon och gå och lägg dig-metoden är inte så vinnande som ni tror!
Till denna läkare som tror att hen hjälper mig genom att ta bort en av mina livlinor, jag vill aldrig hoppas detta till nån, men jag skulle så gärna vilja att du fick veta hur det känns med kronisk smärta i flera år. Då kanske du inte slänger ur dig dina alvedonkommentarer lika fort nästa gång och börjar ta detta på allvar.